Vill bara dela med mig av den helt fantastiska nyheten att jag har fått jobb som ateljerista på Förskolan Äventyret i Trollhättan...
Känslor... pirrigt, utmanande, spännande, skrämmande, roligt, roligt och roligt!
onsdag 10 juli 2013
torsdag 23 maj 2013
Visuell kultur
”Allt som vi tar in genom ögat är
visuell kultur”, sa Susanne
Westerberg på sin föreläsning.
Tanken är svindlande. Färger,
riktningar, komposition, blickar... I dag lever vi i ett samhälle
där man använder sig av det visuella uttrycket på olika sätt -
i ett maktsyfte. En bild har alltid en sändare och en mottagare.
Sändaren kan ha olika syften med sitt budskap. De kan vara
kommersiella, fungera som propaganda, vara pedagogiska eller kanske
rent estetiska.
Ett av våra uppdrag är att lära
barnen att man som mottagare blir påverkad av exempelvis media och
reklam och att bör man förhålla sig till dessa på ett medvetet
och kritiskt sätt. Det som finns i det offentliga rummet påverkar
oss vare sig vi vill eller inte.
”Vår tid förödmjukar
ögat, säger Malaguzzi. Det gäller därför att ge barn en motkraft
mot de kommersiella bildernas förljugna språk, mot reklamens
förvanskningar av verkligheten, mot den stress som avtrubbar oss och
får oss att kräva allt häftigare impulser för att stanna upp och
reagera. Vårt samhälle skvalas över av glättade schablonbilder
avpassade för snabb avläsning och konsumtion.
I vår tid ges alltså
ögat en allt större roll, understryker Malaguzzi, men syftet är
samtidigt bara att utnyttja och förnedra det. En god fostran till
att verkligen kunna se måste dels befria från det passiva och
osjälviska seendet, dels understödja det kreativa och det kritiska.
Skapa en rörlighet i tankar och insikter. Seendets pedagogik handlar
inte bara om att se, säger han. Den innebär att tränga in i tingen,
tillägna sig, reflektera och kunna ta ställning. Att inse.”
(Wallin, 1986, s.73)
Susanne Westerberg menade att vi måste
vara visuellt läskunniga och öppna upp för många tolkningar av
budskapet.
Att kompetensen att kunna reflektera
kring och kritiskt granska bilder och media har en viktig plats
förstår man när man läser den reviderade Läroplanen för
förskolan . Där kan man läsa att förskolan ska sträva efter att
varje barn utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier
samt sin förmåga att använda
sig av, tolka och samtala om dessa
.
(Lpfö 98/10).
Ur ett pedagogiskt perspektiv, och inom
förskolans verksamhet, är det vi som pedagoger som har makten över
barnens visuella kultur. Vad vill vi att barnen ska få för visuella
upplevelser på vår förskola? Hur kan vi arbeta med de visuella
erfarenheter som barnen har med sig och som påverkar dem på olika
sätt? Hur är den pedagogiska miljön komponerad?
I ett reggioinspirerat arbetssätt ser
man miljön som den tredje pedagogen. Ett forum för möten som är utmanande och inspirerande. Det ska vara en miljö
där alla barn har möjlighet att utvecklas och vara kompetenta. Den ska locka till lek, skapande och
kommunikation.Vi är sändare genom vårt
sätt att planera och organisera den pedagogiska miljö. Vi måste
vara medvetna om och förvalta den makten.
”Eftersom visuell
kultur handlar om hur människan utifrån det visuella skapar och
förändrar den kultur som omger henne kan det vara viktigt att
reflektera över fritidshemmen som visuell miljö”. (Sparrman,
2006. s. 48). I det här fallet beskriver författaren fritidshemmens
visuella miljö men det är förstås lika giltigt i förskolan
Vi har makt att låta barnen
vara delaktiga i utformandet av förskolans visuella kultur. Det kan vi genom att
lyssna, känna in och vara närvarande. Att vara uppdaterad i
barnkulturen och barnens kultur är en förutsättning för att kunna
möta barnen där de är. Det är en förutsättning att kunna förstå
och tolka deras lekar och samspel och för att kunna ta tillvara på
barnens livsvärld så att de kan utveckla ett lärande och en
förståelse för sin omvärld.
En spännande fråga som väcktes på denna föreläsning var hur man skapar en rytm i miljön - hur är miljön komponerad?
Litteratur:
Wallin, Karin (1986). Om ögat fick
makt: mer om de hundra språken och den skapande pedagogiken i Reggio
Emilia. Stockholm: HLS förlag.
Sparrman, Anna (2006). Barns
visuella kulturer : skolplanscher och idolbilder.
Häftad, Studentlitteratur AB
söndag 12 maj 2013
Dokumentation från vårt skogsprojekt
På min arbetsplats arbetar vi just nu med ett projekt om skogen. Vi brukar gå till en glänta i skogen där en bäck rinner fram. Det har varit spännande att följa bäckens förvandling från is till porlande vattenfall...
På en föreläsning berättade Stina Braxell om hur man genom att ge barnen en kamera, och låta dem välja motiv, kunde få syn på det som barnen ser. Vi provade detta. Resultatet blev massor av fantastiska naturbilder. Vi valde att låta barnen måla av sina egna fotografier på växtpapper med vattenfärg.
Jag vill gärna dela med mig av vår dokumentation av barnens fotografier och egna målningar...
På en föreläsning berättade Stina Braxell om hur man genom att ge barnen en kamera, och låta dem välja motiv, kunde få syn på det som barnen ser. Vi provade detta. Resultatet blev massor av fantastiska naturbilder. Vi valde att låta barnen måla av sina egna fotografier på växtpapper med vattenfärg.
Jag vill gärna dela med mig av vår dokumentation av barnens fotografier och egna målningar...
Fotograferat och målat av en treåring |
Fotograferat och målat av en fyraåring |
Fotograferat och målat av en sexåring
Fotograferat och målat av en femåring
Experiment med färger. Vi har pratat om skogens färger. Barnen har arbetat i skogen med färgkort och har letat upp växter mm som har samma nyans som färgkortet. Nu arbetar de i ateljén med att försöka återskapa samma nyans med vattenfärger... Ett barn upptäckte att vattnet hade fått exakt samma färg som på kortet.
torsdag 9 maj 2013
"Från kvalitet till meningsskapande" - Tankar från ett litteraturseminarium...
Återigen har jag varit på en fantastisk träff med min studiegrupp. Fantastiska pedagoger och snart färdigutbildade ateljeristor. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten när kursen är slut och fortsätta våra reflektioner...
Denna gång diskuterade vi boken "Från kvalitet till meningsskapande" av Gunilla Dahlberg. Följande text är ett protokoll från vårt litteraturseminarium.
Vi diskuterar vad som är förskolans
sanna roll? Att det är en rättighet till att få vistas i
förskolan, och att det är en mötesplats och ett forum där barnen
kan mötas och få en chans att utveckla sina relationer och tankar.
Vi pratar om dessa stora diskussioner som ofta blir om tex
15-timmarsbarn, och hur länge de ska få lov att vara på förskolan.
Istället för att ändra sitt synsätt så att det är en plats dit
vi välkomnar och bjuder in. Vi läser i boken om att det mänskliga
mötet är grunden för pedagogik såväl som för etiska relationer,
och att det då blir förskolans ”sanna” roll att underlätta och
åstadkomma dessa möten (s 121).
Vi är rörande överens om att
detta är en sanning som vi alla vill leva efter, men vi känner att
vi möter motstånd. Motstånd som kommer från både personal,
föräldrar och chefer. Hur ska vi göra för att få till denna
förändring? Vi behöver öppna upp för diskussioner, att vi
tillsammans synliggör vad det är för maktkamper som utspelas kring
förskolan och dess tradition. Vad vill vi ha kvar för traditioner,
synsätt och arbetssätt- och vilka vill vi rata?
Vi kommer också in på vad för sorts
barnsyn som finns kring och i oss, samt bemötandet mot föräldrar.
Det är lätt att det blir diskussioner kring hur föräldrar lämnar
sina barn, tider och arbetssituationer. Detta blir en direkt länk
gentemot vårt bemötande mot barnen, samtal kring familjerna behöver
hållas professionella och genomtänkta. Vi känner också att det
lätt blir tankar kring barnen utifrån hur personalen upplever
barnens föräldrar, här är det viktigt att vi diskuterar vårt
bemötande och förhållningssätt. Allt detta präglar vår och
barnens tid tillsammans.
Vidare kommer vi in på diskussioner
kring prestation samt kvalitetstänk. Vi jämför hur det var förr
innan det blev så mätbart och många mål både från oss själva
men även ifrån politikerna. Det är rotat i oss att vi ska
producera, samtidigt som vi är i ett skifte där tiden för barnen
ska vara meningsskapande. Vi kommer in på frågor som handlar om
politik, makt och att det är mycket som handlar om barnens
rättigheter. Hur organiserar vi upp verksamhetenen, planeringstid
samt mötestid? Vad är det vi ska lägga vår tid på inom
verksamheten?
Det är också intressant att diskutera vad politikerna
lägger vikt vid med sina olika målsättningar samt ekonomiska
resurser. Även deras tankar utifrån vad de vill ha för barn i
samhället i framtiden. Vi vill att tiden ska formas utefter barnen
och deras behov, deras tankar och vad de vill ha ut av sin tid med
oss. Vårt uppdrag är att lyssna på barnen, även om detta stöter
sig med andras uppfattning om hur förskolan bör vara. Både vi i
personalen samt föräldrar kommer med egna förutfattade meningar om
vad en förskola ska vara- och detta behöver vi vara medvetna om.
Tankar som vi har med oss från hur det var när vi var små, hur
samhället såg ut då. Vilket i sitt led påverkar oss om hur miljön
och verksamheten bör och ska utformas. Det är en utmaning och
krafter som drar åt olika håll, men i slutändan är det ändå för
barnen vi är där.
Vi hamnar även i diskussioner kring Reggio Emilia och livsfilosofin vi får med oss därifrån. Alla
dessa tankar kring våra mänskliga rättigheter, vårt bemötande
och känslor kring varandra och med varandra. Vi alla upplever en
trygghet eller en övertygelse som vi vill förmedla till våra barn,
vi vill ingjuta denna trygghet samt få igång dessa diskussioner
tillsammans bland barnen, mellan barnen. Att få in dessa sätt att
tänka och leva in i våra små medborgare vilket då blir ett steg
in i samhället och dess utformning. Vi vill ha mer, vi vill lära
oss mer både som pedagoger men även som människor. Ändå känner
vi att vi redan har något att bidra med, och vi vill vara med och
fortsätta förändra och ser inte verksamheten idag som given.
Precis som det står i boken på s 186, håller vi med om att reggio
har skapat en praktik, genomsyrad av aktivt deltagande och av en
reflekterande kultur som värdesätter- men också problematiserar.
Men detta att vi är med och påverkar och gör ringar på vattnet
måste vi vara medvetna om, och vi får inte glömma att dessa ringar
mynnar ut och nya ska bildas. Våra tankar idag måste få lov att
ändras, vi måste tillåta oss att utvecklas från nu och framåt.
Beroende på vad som varit innan, kommer imorgon att ändras. Och att
känna en tillfredställelse i att inte alltid veta vad som komma
ska, att leva i en förändrad konsensus och tvetydighet. Vi vet inte
allt, vi prövar oss fram och lever i en visshet- medveten om att
förändring kommer att ske. Men när är omöjligt att veta.
Vi kommer in på den Andre, och
förhållanden som blir genom möten och upplevelser. Att ingen är
mästare och ingen är elev, som det står i boken på s 65. Den
andre är medmänniskan vi möter, och hur möts vi? Blir det genom
ett retoriskt samtal eller ett sokratiskt? Hur bemöter vi människor
som inte vill ha dessa funderingar tillsammans, som bara vill föra
över sina tankar och ”vinna” ett samtal? Där kan vi se vikten
av att det finns en ledare inom samtalen, så som det är inom
sokratiska samtal. Vi känner också att alla behöver vilja vara
delaktiga i verksamhetens vision, och ta sitt eget ansvar för
utveckling. Vi anser att vi alla behöver en ansvarskänsla kring
verksamheten och detta utgår från vårt inre. Ett ansvar som gör
att vi kan förstå att vi är delaktiga. Men det är så lätt hänt
att vi lägger över ansvaret på barnen i vår verksamhet, men vårt
ansvar handlar också om att utgå ifrån oss själva och hur vi
utformar vår verksamhet.
Vi hade kunnat diskutera många fler
ämnen som berörs i boken, men väljer att avsluta här. Vi bubblar
och diskuterar, vi blir upprörda och vi skrattar. Men vi är eniga
om att denna bok borde läsas av alla i början på denna utbildning.
Den berör och sätter fart på tankarna som ingen bok förr!
onsdag 10 april 2013
Eget skapande projekt: Tredimensionellt transfigurativt skapande
Lampan
”Det lekande ljuset”
Uppgiften som vi fick
av Stina Braxell var att nyskapa i
tredimensionella material. Återvinningsmaterial
skulle få nytt liv i en ny form. När jag förstod att det var jag och inte
barnen på förskolan som skulle skapa låste det sig ganska snabbt för mig. En
prestationsångest dök upp och funderingar på VAD jag skulle skapa.
Det här
skapandeprojektet startade med en upptäcktsfärd i skåp och gömmor. Jag hittade bl.a.
en gammal sockel till en lampa...
Inspirerad av vår
workshop om ljus och reflektioner fick jag en tanke om att arbeta vidare på
detta tema. Jag letade efter material som på olika sätt reflekterade ljus, min
dotters gamla discokula och en låda full med gamla cd-skivor som blivit
bortglömda till förmån för spotifys digitala massutbud av musik samt gamla
julgranskulor. Jag hittade också några prismor från en gammal lampa. Jag bestämde
mig för att göra en lampa som på olika sätt skulle kunna reflektera ljuset och
skapa nya intryck av rummet. Min tanke var att den inte bara skulle fungera som
en ljuskälla utan också skapa ljusfenomen i rummet.
Jag ville inte täcka för
hålen i skivorna utan låta ljuset släppas igenom för att också skapa en
reflektion uppåt. För att ytterligare se om ljuset kunde reflekteras mot taket
valde jag att limma ihop cd-skivorna med den silvriga sidan utåt.
Jag ville ha en
enhetlig färg och det föll sig naturligt att det mesta av materialet gick åt
det silvriga hållet. Jag ville använda olika material att fästa prismorna och
julgranskulorna på olika sätt, för att få olika rörelser i modellen. Till vissa
kulor använde jag en tjock böjbar metalltråd. Jag valde att forma den som en
spiral för att se hur skuggorna skulle se ut. För de mindre kulorna använde jag
en tunnare ståltråd som även den formades som en spiral. Till prismorna och de
glittriga flirtkulorna valde jag istället en genomskinlig, elastisk gummitråd.
Effekten blev att prismorna och kulorna rör sig långsamt och skapar
reflektioner som rör sig i rummet.
När jag monterat en
bråkdel av mitt ihopsamlade material upptäckte jag att jag inte använt mig av
discokulans små speglar. Även mina små prismor blev liksom över. När jag
tittade på min skapelse kände jag att den kändes färdig. Att sätta fast för
många detaljer kändes överflödigt. Kanske kan jag med dem vid ett senare
tillfälle om en bra idé dyker upp.
Så här blev min
cd-skivslampa. Bilderna är tagna när solen gått ner. Enda ljuskällan är
glödlampan. Jag tror att effekterna kommer att bli spännande när solens strålar
studsar mot den. Jag tänker att prismorna kommer att skapa ett färgspel på
väggarna. Jag återkommer med fler bilder i solljus.
En bild är taget i
grodperspektiv för att få med det som händer mot taket. Hålen släpper igenom
ljuset precis som jag hoppats på. Man kan också se skuggorna av spiralerna som
slingrar fram över det vita taket.
Det här var ett roligt och utmanande projekt. Lampan kommer att få en plats på min förskola. Förhoppningsvis kan den inspirera till flera olika spännande projekt.
Att skapa transfigurativt är något som våra barn är vana vid. Vår ateljé är full av återvinningsmaterial. Till skillnad mot den ”rädsla” som jag kände för det här projektet känner barnens fantasi nyfikenhet och kreativitet inga gränser. De ger olika material nytt liv i sitt skapande hela tiden.
Precis som Stina Braxell skriver så måste vi pedagoger hjälpa barnen att behålla sin nyfiken och även sin fantasi. För dem skulle den här uppgiften inte kännas som den först gjorde för mig. Krav på prestation och riktighet.
”Någonstans
på vägen från barn till vuxen förlorar vi nyfikenheten och det kan vara värt
att fundera över varför, så att man inte gör om de misstag som ledde till
förlusten. Om vi lyssnar, ser och reflekterar kan arbetet med barnen faktiskt
vara en hjälp att hitta tillbaka till den egna nyfikenheten”. Och
vår fantasi och kreativitet!
Att skapa har ett
egenvärde i sig. Det är en meditativ upplevelse. Man tillåter sig att använda
sin fantasi och kreativitet. Man lockar fram barnet i sig. Det bör man göra
ofta!
Jag är en skapande,
kreativ människa. När det är i material jag är förtrogen med. Den här gången
var det nytt. En utmaning.
Källa: Braxell, Stina Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan (2010). Stockholm:
Lärarförbundets förlag
söndag 7 april 2013
Reflektion om imitation, reproduktion och nyskapande
Att man lär sig hela tiden genom att imitera och kommunicera med andra människor, och med sin omvärld, vet ju vi som arbetar med lärande så väl. Dagligen är vi förebilder för barnen genom vårt sätt att vara, vår kommunikation mm. Vi konkretiserar värdegrunden hela tiden, i en ständigt pågående process tillsammans med barnen. För att använda en gammal klyscha som är ständigt aktuell: barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör… Barnen tar efter och imiterar våra handlingar.
Lev Vygotskijs
sociokulturella perspektiv på lärande går hand i hand med den pedagogiska
filosofi som Loris Malaguzzi utvecklat. Lärande och utveckling sker i interaktion
med andra människor. Små barn imiterar sin omgivning, får nya erfarenheter som
de sedan kan använda sig av i framtida situationer. Vygotskij hade en teori om
den proximala utvecklingszonen. Med denna utvecklingszon menade han, något
förenklat, att man skapar potential för vidare lärande genom att få vara med
och göra någonting tillsammans med någon som är lite mer kompetent än vad man
själv är, exempelvis en kompis eller en vuxen. Nästa gång har man större möjligheter
att klara av att göra samma sak själv. Med fantasi och kreativitet kan det utvecklas
ytterligare så att man kan göra det på sitt eget sätt.
Gruppen som arena för lärande
I läroplanen (lpfö98/10)
står det att:
”Lärandet ska baseras
såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra.
Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande.
Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig
själva som lärande och skapande individer. De ska få hjälp att känna tilltro
till sin egen förmåga att tänka själva, handla, röra sig och lära sig dvs.
bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska,
sinnliga och estetiska”
Lärandet sker i en
ständigt pågående process. Vi interagerar med varandra, vår miljö och vår
omvärld hela tiden – oundvikligt. För oss pedagoger blir lärandet synligt genom
våra observationer, vår reflektion och dokumentation. Barnen kan behöva hjälp med att få syn på sitt
eget lärande och på sin roll i gruppens lärande. De ska få uppleva att de är en
tillgång i gruppen.
De yngsta barnen härmar
och imiterar varandra med en stor nyfikenhet och glädje. De ”smittar” varandra
för att använda Stina Braxells ord. De har ännu inte börjat lägga några
värderingar på sitt eget skapande eller i vem som gjort vad.
Vi uppmanar ofta de
äldre barnen att ta hjälp av varandra. Vi ber dem visa och förklara för
varandra. Det är viktigt att få sätta ord på det man gör.
Fult att härmas ?
Jag upplever tyvärr ofta
att det blir en konfliktsituation när våra äldre barn ska dela med sig av sina idéer.
Det skapas en konkurrenssituation mellan barnen. I dag är det något av en norm
att det är ”fult” att härma. Man hör ofta barn som säger till varandra att ”du får inte härma mig”, ”De bara härmas” mm. De här orden har ett
väldigt negativ budskap. Att härma/imitera är något dåligt.
Det gäller att komma ifrån
de negativa tankar som kopplas till ord som härma och imitera och att istället
vända det till att det faktiskt är en positiv handling.
För att vända denna
negativa inställning till att dela med sig som kan uppstå, menar jag främst handlar
om att arbeta med upplevelsen och känslan hos den som blir imiterad. Att få det
barnet, eller den vuxne, att förstå att det är en bra sak att andra vill härma,
att det betyder att någon blivit inspirerad och att det man har gjort är något
bra. Vi måste ge positiv feedback till ”den härmade” och göra så att denne dels
känner glädje och stolthet över det som den själv har skapat men att det också
känner glädje och stolthet över att få hjälpa en kompis. Jag tror att detta i
andra ändan medför att en trygghet i att kunna ta hjälp av och inspireras av
varandra i barngruppen utan att anklagas för att härmas, i dess negativa
bemärkelse. Gruppen blir en trygghet och man skapar en känsla av delaktighet.
Pedagogens ansvar
Ann Åberg och Hillevi Lenz
Taguchi menar att det handlar om att synliggöra varandras olikheter och att
lyfta fram barnens olika förmågor och kompetenser för varandra. Det ökar
barnens intresse för varandra och skapar en nyfikenheten till varandras idéer.
Detta medför ett nytt förhållningssätt mellan barnen. De menar att pedagogen
har ett ansvar att reflektera över sin egen roll. De ställer frågan: ” Vems är ansvaret att ge barnen möjlighet att
bli en tillgång för varandra? (Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i
pedagogiskt arbete, 2006)
Jag vill tillägga att
detta förhållningssätt i allra högsta grad gäller oss vuxna också. På min
arbetsplats har vi haft ett dokument som vi kallat för en överenskommelse. En
överenskommelse om att vi ska vara nyfikna på varandra och på varandras arbete.
Den har byggt på att alla har vetat att syftet är positivt, att frågor vi
ställer ställs för att jag vill förstå och lära och lära känna och att det inte
är kritik. Det blir en positiv känsla av att förklara sin tanke utan att behöva
inta en försvarsställning i rädsla av anklagas för att ha gjort fel. Ann Åberg
och Hillevi Lenz Taguchi (2006) skriver att ”Barnen tänker sällan exakt som vi, det är därför det blir så viktigt
att alltid utgå ifrån var barnen befinner sig och hur de tänker” (s. 94).
Precis samma sak gäller mellan oss kollegor…
Författarna till boken ”Att
göra lärandet synligt – barns lärande individuellt och i grupp” skriver att ”/…/
Enligt vår uppfattning handlar det om
lärande i grupp även då produkten och processerna är individuella - men skapas
och konstrueras inom det nätverk av relationer, självutvärdering och
utvärdering som existeras inom gruppen”.
En anekdot
För att återkoppla till
Lev Vygotskijs proximala utvecklingszon och till det potentiella lärandet, vill
jag delge en händelse som jag nyligen var med om på min förskola och som jag
tycker förklarar min tolkning av begreppen imitation, reproduktion och
nytänkande på ett bra sätt
Jag
och ett barn satt och arbetade med nopper. Jag byggde en bil med ett tak.
Barnet frågade mig hur jag hade gjort för att få dit taket och fönstren på min
konstruktion, jag visade. Efter en stund visade barnet hur det hade använt sig
av min idé, utvecklat den för att göra på sitt sätt. Barnets bil hade nu fyra
våningar. I varje fönster satt en liten figur och tittade ut…
måndag 10 december 2012
Veckobrev v. 48 Projektarbete och ateljén som pedagogisk miljö.
Jag
tror att man på många förskolor ser ateljén som en plats för
skapande i form av måleri,skulpterade, snickeri osv. Det
traditionella målarummet. Jag har sett alltför många förskolor
där man inte ens kan se att det är ett rum för skapande.
Färgflaskor och material finns innanför stängda garderobsdörrar.
Hur ska barnen kunna inspireras? Hur ska barnen kunna veta vilket
material som finns och vad man kan göra av det?
Vi
har pratat mycket under utbildningen om hur viktigt det är att
barnen har tillgång till material. Att de får en materialkännedom
och att de känner sig förtrogna med flera olika material.
Jag
vill att ateljén ska vara en plats för nytänkande och
uppfinningar. Det ska vara en rik miljö där barnen tankar och idéer
kan tas tillvara. Det ska finnas plats för barnens fria skapande men
också för de projekt som drivs på förskolan.
Det
här bygger på att det faktiskt finns material och verktyg som
barnen får och kan använda. Tänk att hela tiden behöva stoppa
barnens processer för att man inte kan låta dem prova sina teser
därför att man inte kan erbjuda material.
Jag
vill dela med mig av ett projekt som vi hade för ett par år sedan
på min förskola. Temat var vår stad Trollhättan.
Vårt
syfte var att väcka
intresse
för
teknik,
matematik
och
konstruktion
med
utgångspunkt
i det
som finns
i vår
stad;
vattenkraften,
bil-/lokomotivindustrin,
filmskapandet,
våra olika
brokonstruktioner
mm.
Vi
har pratade med barnen om Trollhättan. Vi började med att göra en
brain-storming för att få reda på vad barnen redan visste om vår
stad. Det visade sig att de redan hade en stor förkunskap som vi
kunde bygga vidare på. Flera av barnen nämnde vårt vattenfall och
slussarna. De flesta av barnen hade också någon anknytning till vår
bilfabrik SAAB.
_
Inte
långt från vår förskola finns det en forsande bäck som vi besökt
flera gånger. Denna kom att symbolisera älven och fallen i
miniatyr. Barnen byggde vattenvägar, slussar och fördämningar i
bäcken. I vår ateljé byggde de båtar som vi provade flytkraften
på i bäcken. Flera av båtarna sjönk eller välte. Vi bad barnen
fundera på varför. Båtarna bars tillbaka till ateljén. De ställde
hypoteser, analyserade, drog slutsatser och experimenterade . Nya
konstruktioner gjordes. De bytte ut material, tog bort och la till
nya detaljer. Tillbaka vid bäcken igen gjordes nya provturer.
Vi
byggde också om vår ateljé till en bilfabrik och bilsalong. Vi
tittade på en film om SAABs biltillverkning. Barnen konstruerade
först olika egna bilmodeller, för att slutligen enas om en modell
som de byggde upp tillsammans. Det blev livliga diskussioner om vad
som skall finnas på en bil och vem som gör vad, hur många måste
man vara för att bygga en bil?
Barnen
konstruerade de olika delarna på bilen. Några ensamma, några i
grupp. Det skapades bildörrar, säten, vindrutetorkare. Vi använde
datorer och tittade på riktiga bildelar. Hur ser egentligen
baklamporna ut? Varför har de olika färger?
Det
utvecklades till spännande projekt som kunde utvecklas och växa
tack vare vår ateljé och de möjligheter som finns där i form av
material, verktyg och inte minst i pedagogernas förhållningssätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)