Nytt jobb!

Vill bara dela med mig av den helt fantastiska nyheten att jag har fått jobb som ateljerista på Förskolan Äventyret i Trollhättan...

Känslor... pirrigt, utmanande, spännande, skrämmande, roligt, roligt och roligt!

Visuell kultur

”Allt som vi tar in genom ögat är visuell kultur”, sa Susanne 

Westerberg på sin föreläsning.

Tanken är svindlande. Färger, riktningar, komposition, blickar... I dag lever vi i ett samhälle där man använder sig av det visuella uttrycket på olika sätt - i ett maktsyfte. En bild har alltid en sändare och en mottagare. Sändaren kan ha olika syften med sitt budskap. De kan vara kommersiella, fungera som propaganda, vara pedagogiska eller kanske rent estetiska.

Ett av våra uppdrag är att lära barnen att man som mottagare blir påverkad av exempelvis media och reklam och att bör man förhålla sig till dessa på ett medvetet och kritiskt sätt. Det som finns i det offentliga rummet påverkar oss vare sig vi vill eller inte.

”Vår tid förödmjukar ögat, säger Malaguzzi. Det gäller därför att ge barn en motkraft mot de kommersiella bildernas förljugna språk, mot reklamens förvanskningar av verkligheten, mot den stress som avtrubbar oss och får oss att kräva allt häftigare impulser för att stanna upp och reagera. Vårt samhälle skvalas över av glättade schablonbilder avpassade för snabb avläsning och konsumtion.

I vår tid ges alltså ögat en allt större roll, understryker Malaguzzi, men syftet är samtidigt bara att utnyttja och förnedra det. En god fostran till att verkligen kunna se måste dels befria från det passiva och osjälviska seendet, dels understödja det kreativa och det kritiska. Skapa en rörlighet i tankar och insikter. Seendets pedagogik handlar inte bara om att se, säger han. Den innebär att tränga in i tingen, tillägna sig, reflektera och kunna ta ställning. Att inse.” (Wallin, 1986, s.73)

Susanne Westerberg menade att vi måste vara visuellt läskunniga och öppna upp för många tolkningar av budskapet.

Att kompetensen att kunna reflektera kring och kritiskt granska bilder och media har en viktig plats förstår man när man läser den reviderade Läroplanen för förskolan . Där kan man läsa att förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar intresse för bilder, texter och olika medier samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa . (Lpfö 98/10).

Ur ett pedagogiskt perspektiv, och inom förskolans verksamhet, är det vi som pedagoger som har makten över barnens visuella kultur. Vad vill vi att barnen ska få för visuella upplevelser på vår förskola? Hur kan vi arbeta med de visuella erfarenheter som barnen har med sig och som påverkar dem på olika sätt? Hur är den pedagogiska miljön komponerad?

I ett reggioinspirerat arbetssätt ser man miljön som den tredje pedagogen. Ett forum för möten som är utmanande och inspirerande. Det ska vara en miljö där alla barn har möjlighet att utvecklas och vara kompetenta. Den ska locka till lek, skapande och kommunikation.Vi är sändare genom vårt sätt att planera och organisera den pedagogiska miljö. Vi måste vara medvetna om och förvalta den makten. 

”Eftersom visuell kultur handlar om hur människan utifrån det visuella skapar och förändrar den kultur som omger henne kan det vara viktigt att reflektera över fritidshemmen som visuell miljö”. (Sparrman, 2006. s. 48). I det här fallet beskriver författaren fritidshemmens visuella miljö men det är förstås lika giltigt i förskolan

Vi har makt att låta barnen vara delaktiga i utformandet av förskolans visuella kultur. Det kan vi genom att lyssna, känna in och vara närvarande. Att vara uppdaterad i barnkulturen och barnens kultur är en förutsättning för att kunna möta barnen där de är. Det är en förutsättning att kunna förstå och tolka deras lekar och samspel och för att kunna ta tillvara på barnens livsvärld så att de kan utveckla ett lärande och en förståelse för sin omvärld.

En spännande fråga som väcktes på denna föreläsning var hur man skapar en rytm i miljön - hur är miljön komponerad?

 

Litteratur:

Wallin, Karin (1986). Om ögat fick makt: mer om de hundra språken och den skapande pedagogiken i Reggio Emilia. Stockholm: HLS förlag.

Sparrman, Anna (2006). Barns visuella kulturer : skolplanscher och idolbilder.

Häftad, Studentlitteratur AB

Dokumentation från vårt skogsprojekt

På min arbetsplats arbetar vi just nu med ett projekt om skogen. Vi brukar gå till en glänta i skogen där en bäck rinner fram. Det har varit spännande att följa bäckens förvandling från is till porlande vattenfall...
 
På en föreläsning berättade Stina Braxell om hur man genom att ge barnen en kamera, och låta dem välja motiv,  kunde få syn på det som barnen ser. Vi provade detta. Resultatet blev massor av fantastiska naturbilder. Vi valde att låta barnen måla av sina egna fotografier på växtpapper med vattenfärg.
 
Jag vill gärna dela med mig av vår dokumentation av barnens fotografier och egna målningar...                
 

 

 

Fotograferat och målat av en treåring

 

 

Fotograferat och målat av en fyraåring
 

 

 

Fotograferat och målat av en sexåring

 

 

 

Fotograferat och målat av en femåring

 
 
 

 

 

Experiment med färger. Vi har pratat om skogens färger. Barnen har arbetat  i skogen med färgkort och har letat upp växter mm som har samma nyans som färgkortet. Nu arbetar de i ateljén med att försöka återskapa samma nyans med vattenfärger... Ett barn upptäckte att vattnet hade fått exakt samma färg som på kortet.

 

 

 

"Från kvalitet till meningsskapande" - Tankar från ett litteraturseminarium...

Återigen har jag varit på en fantastisk träff med min studiegrupp. Fantastiska pedagoger och snart färdigutbildade ateljeristor. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten när kursen är slut och fortsätta våra reflektioner...

Denna gång diskuterade vi boken "Från kvalitet till meningsskapande" av Gunilla Dahlberg. Följande text är ett protokoll från vårt litteraturseminarium.

Vi diskuterar vad som är förskolans sanna roll? Att det är en rättighet till att få vistas i förskolan, och att det är en mötesplats och ett forum där barnen kan mötas och få en chans att utveckla sina relationer och tankar. Vi pratar om dessa stora diskussioner som ofta blir om tex 15-timmarsbarn, och hur länge de ska få lov att vara på förskolan. Istället för att ändra sitt synsätt så att det är en plats dit vi välkomnar och bjuder in. Vi läser i boken om att det mänskliga mötet är grunden för pedagogik såväl som för etiska relationer, och att det då blir förskolans ”sanna” roll att underlätta och åstadkomma dessa möten (s 121).

Vi är rörande överens om att detta är en sanning som vi alla vill leva efter, men vi känner att vi möter motstånd. Motstånd som kommer från både personal, föräldrar och chefer. Hur ska vi göra för att få till denna förändring? Vi behöver öppna upp för diskussioner, att vi tillsammans synliggör vad det är för maktkamper som utspelas kring förskolan och dess tradition. Vad vill vi ha kvar för traditioner, synsätt och arbetssätt- och vilka vill vi rata?

Vi kommer också in på vad för sorts barnsyn som finns kring och i oss, samt bemötandet mot föräldrar. Det är lätt att det blir diskussioner kring hur föräldrar lämnar sina barn, tider och arbetssituationer. Detta blir en direkt länk gentemot vårt bemötande mot barnen, samtal kring familjerna behöver hållas professionella och genomtänkta. Vi känner också att det lätt blir tankar kring barnen utifrån hur personalen upplever barnens föräldrar, här är det viktigt att vi diskuterar vårt bemötande och förhållningssätt. Allt detta präglar vår och barnens tid tillsammans.

Vidare kommer vi in på diskussioner kring prestation samt kvalitetstänk. Vi jämför hur det var förr innan det blev så mätbart och många mål både från oss själva men även ifrån politikerna. Det är rotat i oss att vi ska producera, samtidigt som vi är i ett skifte där tiden för barnen ska vara meningsskapande. Vi kommer in på frågor som handlar om politik, makt och att det är mycket som handlar om barnens rättigheter. Hur organiserar vi upp verksamhetenen, planeringstid samt mötestid? Vad är det vi ska lägga vår tid på inom verksamheten? 

Det är också intressant att diskutera vad politikerna lägger vikt vid med sina olika målsättningar samt ekonomiska resurser. Även deras tankar utifrån vad de vill ha för barn i samhället i framtiden. Vi vill att tiden ska formas utefter barnen och deras behov, deras tankar och vad de vill ha ut av sin tid med oss. Vårt uppdrag är att lyssna på barnen, även om detta stöter sig med andras uppfattning om hur förskolan bör vara. Både vi i personalen samt föräldrar kommer med egna förutfattade meningar om vad en förskola ska vara- och detta behöver vi vara medvetna om. Tankar som vi har med oss från hur det var när vi var små, hur samhället såg ut då. Vilket i sitt led påverkar oss om hur miljön och verksamheten bör och ska utformas. Det är en utmaning och krafter som drar åt olika håll, men i slutändan är det ändå för barnen vi är där.

Vi hamnar även i diskussioner kring Reggio Emilia och livsfilosofin vi får med oss därifrån. Alla dessa tankar kring våra mänskliga rättigheter, vårt bemötande och känslor kring varandra och med varandra. Vi alla upplever en trygghet eller en övertygelse som vi vill förmedla till våra barn, vi vill ingjuta denna trygghet samt få igång dessa diskussioner tillsammans bland barnen, mellan barnen. Att få in dessa sätt att tänka och leva in i våra små medborgare vilket då blir ett steg in i samhället och dess utformning. Vi vill ha mer, vi vill lära oss mer både som pedagoger men även som människor. Ändå känner vi att vi redan har något att bidra med, och vi vill vara med och fortsätta förändra och ser inte verksamheten idag som given. Precis som det står i boken på s 186, håller vi med om att reggio har skapat en praktik, genomsyrad av aktivt deltagande och av en reflekterande kultur som värdesätter- men också problematiserar. Men detta att vi är med och påverkar och gör ringar på vattnet måste vi vara medvetna om, och vi får inte glömma att dessa ringar mynnar ut och nya ska bildas. Våra tankar idag måste få lov att ändras, vi måste tillåta oss att utvecklas från nu och framåt. Beroende på vad som varit innan, kommer imorgon att ändras. Och att känna en tillfredställelse i att inte alltid veta vad som komma ska, att leva i en förändrad konsensus och tvetydighet. Vi vet inte allt, vi prövar oss fram och lever i en visshet- medveten om att förändring kommer att ske. Men när är omöjligt att veta.

Vi kommer in på den Andre, och förhållanden som blir genom möten och upplevelser. Att ingen är mästare och ingen är elev, som det står i boken på s 65. Den andre är medmänniskan vi möter, och hur möts vi? Blir det genom ett retoriskt samtal eller ett sokratiskt? Hur bemöter vi människor som inte vill ha dessa funderingar tillsammans, som bara vill föra över sina tankar och ”vinna” ett samtal? Där kan vi se vikten av att det finns en ledare inom samtalen, så som det är inom sokratiska samtal. Vi känner också att alla behöver vilja vara delaktiga i verksamhetens vision, och ta sitt eget ansvar för utveckling. Vi anser att vi alla behöver en ansvarskänsla kring verksamheten och detta utgår från vårt inre. Ett ansvar som gör att vi kan förstå att vi är delaktiga. Men det är så lätt hänt att vi lägger över ansvaret på barnen i vår verksamhet, men vårt ansvar handlar också om att utgå ifrån oss själva och hur vi utformar vår verksamhet. 

Vi hade kunnat diskutera många fler ämnen som berörs i boken, men väljer att avsluta här. Vi bubblar och diskuterar, vi blir upprörda och vi skrattar. Men vi är eniga om att denna bok borde läsas av alla i början på denna utbildning. Den berör och sätter fart på tankarna som ingen bok förr!

Eget skapande projekt: Tredimensionellt transfigurativt skapande

Lampan ”Det lekande ljuset”

Uppgiften som vi fick av Stina Braxell var att nyskapa i tredimensionella material. Återvinningsmaterial skulle få nytt liv i en ny form. När jag förstod att det var jag och inte barnen på förskolan som skulle skapa låste det sig ganska snabbt för mig. En prestationsångest dök upp och funderingar på VAD jag skulle skapa.

Det här skapandeprojektet startade med en upptäcktsfärd i skåp och gömmor. Jag hittade bl.a. en gammal sockel till en lampa...

Inspirerad av vår workshop om ljus och reflektioner fick jag en tanke om att arbeta vidare på detta tema. Jag letade efter material som på olika sätt reflekterade ljus, min dotters gamla discokula och en låda full med gamla cd-skivor som blivit bortglömda till förmån för spotifys digitala massutbud av musik samt gamla julgranskulor. Jag hittade också några prismor från en gammal lampa. Jag bestämde mig för att göra en lampa som på olika sätt skulle kunna reflektera ljuset och skapa nya intryck av rummet. Min tanke var att den inte bara skulle fungera som en ljuskälla utan också skapa ljusfenomen i rummet.

Jag togs över av min idé och inser så här i efterhand att mitt material i sig kanske inte är så tredimensionellt. Men min lampa blev flerdimensionell.

 

 

 

 

 

Jag ville inte täcka för hålen i skivorna utan låta ljuset släppas igenom för att också skapa en reflektion uppåt. För att ytterligare se om ljuset kunde reflekteras mot taket valde jag att limma ihop cd-skivorna med den silvriga sidan utåt.

 

 

 

Jag ville ha en enhetlig färg och det föll sig naturligt att det mesta av materialet gick åt det silvriga hållet. Jag ville använda olika material att fästa prismorna och julgranskulorna på olika sätt, för att få olika rörelser i modellen. Till vissa kulor använde jag en tjock böjbar metalltråd. Jag valde att forma den som en spiral för att se hur skuggorna skulle se ut. För de mindre kulorna använde jag en tunnare ståltråd som även den formades som en spiral. Till prismorna och de glittriga flirtkulorna valde jag istället en genomskinlig, elastisk gummitråd. Effekten blev att prismorna och kulorna rör sig långsamt och skapar reflektioner som rör sig i rummet.

När jag monterat en bråkdel av mitt ihopsamlade material upptäckte jag att jag inte använt mig av discokulans små speglar. Även mina små prismor blev liksom över. När jag tittade på min skapelse kände jag att den kändes färdig. Att sätta fast för många detaljer kändes överflödigt. Kanske kan jag med dem vid ett senare tillfälle om en bra idé dyker upp.

 

Så här blev min cd-skivslampa. Bilderna är tagna när solen gått ner. Enda ljuskällan är glödlampan. Jag tror att effekterna kommer att bli spännande när solens strålar studsar mot den. Jag tänker att prismorna kommer att skapa ett färgspel på väggarna. Jag återkommer med fler bilder i solljus.

En bild är taget i grodperspektiv för att få med det som händer mot taket. Hålen släpper igenom ljuset precis som jag hoppats på. Man kan också se skuggorna av spiralerna som slingrar fram över det vita taket.

        

  

 

 

Det här var ett roligt och utmanande projekt. Lampan kommer att få en plats på min förskola. Förhoppningsvis kan den inspirera till flera olika spännande projekt.

Att skapa transfigurativt är något som våra barn är vana vid. Vår ateljé är full av återvinningsmaterial. Till skillnad mot den ”rädsla” som jag kände för det här projektet känner barnens fantasi nyfikenhet och kreativitet inga gränser. De ger olika material nytt liv i sitt skapande hela tiden.

Precis som Stina Braxell skriver så måste vi pedagoger hjälpa barnen att behålla sin nyfiken och även sin fantasi. För dem skulle den här uppgiften inte kännas som den först gjorde för mig. Krav på prestation och riktighet.

Stina Braxell (2010) skriver om hur vi vuxna ofta förlorar vår nyfikenhet. Och, vill jag tillägga, vår förmåga att fantisera.

”Någonstans på vägen från barn till vuxen förlorar vi nyfikenheten och det kan vara värt att fundera över varför, så att man inte gör om de misstag som ledde till förlusten. Om vi lyssnar, ser och reflekterar kan arbetet med barnen faktiskt vara en hjälp att hitta tillbaka till den egna nyfikenheten”. Och vår fantasi och kreativitet!

Att skapa har ett egenvärde i sig. Det är en meditativ upplevelse. Man tillåter sig att använda sin fantasi och kreativitet. Man lockar fram barnet i sig. Det bör man göra ofta!

Jag är en skapande, kreativ människa. När det är i material jag är förtrogen med. Den här gången var det nytt. En utmaning.

 

Källa: Braxell, Stina Skapande barn – att arbeta med bild i förskolan (2010). Stockholm: Lärarförbundets förlag

Reflektion om imitation, reproduktion och nyskapande

Att man lär sig hela tiden genom att imitera och kommunicera med andra människor, och med sin omvärld, vet ju vi som arbetar med lärande så väl. Dagligen är vi förebilder för barnen genom vårt sätt att vara, vår kommunikation mm. Vi konkretiserar värdegrunden hela tiden, i en ständigt pågående process tillsammans med barnen. För att använda en gammal klyscha som är ständigt aktuell: barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör… Barnen tar efter och imiterar våra handlingar.

Lev Vygotskijs sociokulturella perspektiv på lärande går hand i hand med den pedagogiska filosofi som Loris Malaguzzi utvecklat. Lärande och utveckling sker i interaktion med andra människor. Små barn imiterar sin omgivning, får nya erfarenheter som de sedan kan använda sig av i framtida situationer. Vygotskij hade en teori om den proximala utvecklingszonen. Med denna utvecklingszon menade han, något förenklat, att man skapar potential för vidare lärande genom att få vara med och göra någonting tillsammans med någon som är lite mer kompetent än vad man själv är, exempelvis en kompis eller en vuxen. Nästa gång har man större möjligheter att klara av att göra samma sak själv. Med fantasi och kreativitet kan det utvecklas ytterligare så att man kan göra det på sitt eget sätt.

Gruppen som arena för lärande

I läroplanen (lpfö98/10) står det att:

”Lärandet ska baseras såväl på samspelet mellan vuxna och barn som på att barnen lär av varandra. Barngruppen ska ses som en viktig och aktiv del i utveckling och lärande. Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva som lärande och skapande individer. De ska få hjälp att känna tilltro till sin egen förmåga att tänka själva, handla, röra sig och lära sig dvs. bilda sig utifrån olika aspekter såsom intellektuella, språkliga, etiska, praktiska, sinnliga och estetiska”

Lärandet sker i en ständigt pågående process. Vi interagerar med varandra, vår miljö och vår omvärld hela tiden – oundvikligt. För oss pedagoger blir lärandet synligt genom våra observationer, vår reflektion och dokumentation.  Barnen kan behöva hjälp med att få syn på sitt eget lärande och på sin roll i gruppens lärande. De ska få uppleva att de är en tillgång i gruppen.

De yngsta barnen härmar och imiterar varandra med en stor nyfikenhet och glädje. De ”smittar” varandra för att använda Stina Braxells ord. De har ännu inte börjat lägga några värderingar på sitt eget skapande eller i vem som gjort vad.

Vi uppmanar ofta de äldre barnen att ta hjälp av varandra. Vi ber dem visa och förklara för varandra. Det är viktigt att få sätta ord på det man gör.

Fult att härmas ?

Jag upplever tyvärr ofta att det blir en konfliktsituation när våra äldre barn ska dela med sig av sina idéer. Det skapas en konkurrenssituation mellan barnen. I dag är det något av en norm att det är ”fult” att härma. Man hör ofta barn som säger till varandra att ”du får inte härma mig”, ”De bara härmas” mm. De här orden har ett väldigt negativ budskap. Att härma/imitera är något dåligt.

Det gäller att komma ifrån de negativa tankar som kopplas till ord som härma och imitera och att istället vända det till att det faktiskt är en positiv handling.

För att vända denna negativa inställning till att dela med sig som kan uppstå, menar jag främst handlar om att arbeta med upplevelsen och känslan hos den som blir imiterad. Att få det barnet, eller den vuxne, att förstå att det är en bra sak att andra vill härma, att det betyder att någon blivit inspirerad och att det man har gjort är något bra. Vi måste ge positiv feedback till ”den härmade” och göra så att denne dels känner glädje och stolthet över det som den själv har skapat men att det också känner glädje och stolthet över att få hjälpa en kompis. Jag tror att detta i andra ändan medför att en trygghet i att kunna ta hjälp av och inspireras av varandra i barngruppen utan att anklagas för att härmas, i dess negativa bemärkelse. Gruppen blir en trygghet och man skapar en känsla av delaktighet.

Pedagogens ansvar

Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi menar att det handlar om att synliggöra varandras olikheter och att lyfta fram barnens olika förmågor och kompetenser för varandra. Det ökar barnens intresse för varandra och skapar en nyfikenheten till varandras idéer. Detta medför ett nytt förhållningssätt mellan barnen. De menar att pedagogen har ett ansvar att reflektera över sin egen roll. De ställer frågan: ” Vems är ansvaret att ge barnen möjlighet att bli en tillgång för varandra? (Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete, 2006)

Jag vill tillägga att detta förhållningssätt i allra högsta grad gäller oss vuxna också. På min arbetsplats har vi haft ett dokument som vi kallat för en överenskommelse. En överenskommelse om att vi ska vara nyfikna på varandra och på varandras arbete. Den har byggt på att alla har vetat att syftet är positivt, att frågor vi ställer ställs för att jag vill förstå och lära och lära känna och att det inte är kritik. Det blir en positiv känsla av att förklara sin tanke utan att behöva inta en försvarsställning i rädsla av anklagas för att ha gjort fel. Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi (2006) skriver att ”Barnen tänker sällan exakt som vi, det är därför det blir så viktigt att alltid utgå ifrån var barnen befinner sig och hur de tänker” (s. 94). Precis samma sak gäller mellan oss kollegor…

Författarna till boken ”Att göra lärandet synligt – barns lärande individuellt och i grupp” skriver att ”/…/ Enligt vår uppfattning handlar det om lärande i grupp även då produkten och processerna är individuella - men skapas och konstrueras inom det nätverk av relationer, självutvärdering och utvärdering som existeras inom gruppen”.

En anekdot

För att återkoppla till Lev Vygotskijs proximala utvecklingszon och till det potentiella lärandet, vill jag delge en händelse som jag nyligen var med om på min förskola och som jag tycker förklarar min tolkning av begreppen imitation, reproduktion och nytänkande på ett bra sätt

Jag och ett barn satt och arbetade med nopper. Jag byggde en bil med ett tak. Barnet frågade mig hur jag hade gjort för att få dit taket och fönstren på min konstruktion, jag visade. Efter en stund visade barnet hur det hade använt sig av min idé, utvecklat den för att göra på sitt sätt. Barnets bil hade nu fyra våningar. I varje fönster satt en liten figur och tittade ut…

Veckobrev v. 48 Projektarbete och ateljén som pedagogisk miljö.

Jag tror att man på många förskolor ser ateljén som en plats för skapande i form av måleri,skulpterade, snickeri osv. Det traditionella målarummet. Jag har sett alltför många förskolor där man inte ens kan se att det är ett rum för skapande. Färgflaskor och material finns innanför stängda garderobsdörrar. Hur ska barnen kunna inspireras? Hur ska barnen kunna veta vilket material som finns och vad man kan göra av det?

Vi har pratat mycket under utbildningen om hur viktigt det är att barnen har tillgång till material. Att de får en materialkännedom och att de känner sig förtrogna med flera olika material.

Jag vill att ateljén ska vara en plats för nytänkande och uppfinningar. Det ska vara en rik miljö där barnen tankar och idéer kan tas tillvara. Det ska finnas plats för barnens fria skapande men också för de projekt som drivs på förskolan.

Det här bygger på att det faktiskt finns material och verktyg som barnen får och kan använda. Tänk att hela tiden behöva stoppa barnens processer för att man inte kan låta dem prova sina teser därför att man inte kan erbjuda material.

Jag vill dela med mig av ett projekt som vi hade för ett par år sedan på min förskola. Temat var vår stad Trollhättan.

Vårt syfte var att väcka intresse för teknik, matematik och konstruktion med utgångspunkt i det som finns i vår stad; vattenkraften, bil-/lokomotivindustrin, filmskapandet, våra olika brokonstruktioner mm.

Vi har pratade med barnen om Trollhättan. Vi började med att göra en brain-storming för att få reda på vad barnen redan visste om vår stad. Det visade sig att de redan hade en stor förkunskap som vi kunde bygga vidare på. Flera av barnen nämnde vårt vattenfall och slussarna. De flesta av barnen hade också någon anknytning till vår bilfabrik SAAB.

_

Inte långt från vår förskola finns det en forsande bäck som vi besökt flera gånger. Denna kom att symbolisera älven och fallen i miniatyr. Barnen byggde vattenvägar, slussar och fördämningar i bäcken. I vår ateljé byggde de båtar som vi provade flytkraften på i bäcken. Flera av båtarna sjönk eller välte. Vi bad barnen fundera på varför. Båtarna bars tillbaka till ateljén. De ställde hypoteser, analyserade, drog slutsatser och experimenterade . Nya konstruktioner gjordes. De bytte ut material, tog bort och la till nya detaljer. Tillbaka vid bäcken igen gjordes nya provturer.

Vi byggde också om vår ateljé till en bilfabrik och bilsalong. Vi tittade på en film om SAABs biltillverkning. Barnen konstruerade först olika egna bilmodeller, för att slutligen enas om en modell som de byggde upp tillsammans. Det blev livliga diskussioner om vad som skall finnas på en bil och vem som gör vad, hur många måste man vara för att bygga en bil?

Barnen konstruerade de olika delarna på bilen. Några ensamma, några i grupp. Det skapades bildörrar, säten, vindrutetorkare. Vi använde datorer och tittade på riktiga bildelar. Hur ser egentligen baklamporna ut? Varför har de olika färger?

Det utvecklades till spännande projekt som kunde utvecklas och växa tack vare vår ateljé och de möjligheter som finns där i form av material, verktyg och inte minst i pedagogernas förhållningssätt.